Recension Blinka Lilla Stjärna

”Åttaåringarna från Donsö skola sitter tysta. De har trätt in i ett rum som är helt annorlunda från det föregående, alldeles väsenskilt från verkligheten utanför. Detta, det är teater, och efter vad jag kan avgöra är småttingarna redan fast.

Blinka lilla stjärna i regi av barn-teater-nestor Lars-Eric Brossner visar sig vara en svindlande, filosofisk och mycket kroppslig monolog, där Sara Wikströms ”kvinna mitt i livet” Bianka leder de unga genom en slingergång av minnesbilder, från medelåldern till barndomen och åter.

Det är en märkvärdig bedrift av skådespelerskan att axla rollen som det återberättande jaget samtidigt som hon gestaltar barnet i anekdoterna, utan att berättelsen någonsin blir plottrig eller förvirrande. Inför en vuxen publik med teatervana och kulturellt kapital hade det varit svårt nog; men här, i en pjäs riktad till barn i årskurs 0-3? Hujeda mig.

Lyckas gör Sara Wikström i alla fall: ibland helt för egen maskin, ibland med hjälp av en vackert snidad trädocka (beskriven som ”skitläskig” av en tös).

”Varför är jag jag?” Om jag inte hade missat det där kalaset, skulle jag ha träffat någon och blivit en helt annan person, med andra barn, annat jobb och andra intressen? Det är två av frågorna som ställs under tidsresans gång, med en ton som varken förminskar barnen eller tar för givet att de inte klarar av att greppa svåra ämnen.

Att berättelsen är tänkt att också avnjutas av de vuxna ledsagarna märks på vissa blinkningar i Mats Kjelbyes manus. Som den impressionistiska detaljen att Biankas telefon visserligen ser ut som en trygg lur av äldre modell, men samtidigt är löjligt liten, ja, faktiskt lika liten som ett ringfinger – åtminstone enligt hennes gammalmodiga uppfattning, som publiken får dela. Det är smart, och väl genomfört.”

Tobias Holmgren